På tal om fackförbund och Sverigedemokraterna.

Något som facket (som i mångt och mycket har sina rötter i arbetarrörelse, socialdemokraterna och vänstern) inte tycks reflektera över, är att deras motstånd till sverigedemokratiska medlemmar, och med jämna mellanrum uteslutande av sverigedemokrater ur fackföreningar, antagligen kommer att leda till att Sverigedemokraterna kommer, likt arbetarrörelsen och Socialdemokraterna en gång gjorde, att organisera sin egen fackrörelse.

Ett försök har redan gjorts, men lades ner 2014 (kollega.se). Jag tror dock bara det är en tidsfråga innan ett nytt försök görs, framförallt då Sd växt sig starkare.

När politiska grenar, p g a samhälleligt motstånd, tvingas organisera sig blir de starka. Starkare än den lösa massa som idag, med nöd och näppe, tycks hålla ihop övriga partier.

Är Sverigedemokraterna ett av Sveriges största partier?
Ja.

Har Sverigedemokraterna underlaget att starta egen fackrörelse?
Jag gissar på ja.

(Och bara för att vara tydlig: Nej, jag sympatiserar varken med SD:s, S:s, V:s eller Mp:s värderingar.)

Kommentar gällande artikeln Tusentals klagomål mot SL – här rivs reklamen ner (SvD.se) och Protester mot SD-reklam i tunnelbana (HD.se).

Sverigedemokraterna tycks ha lyckats igen. De som tror att Sverigedemokraternas verkliga ambition är att nå ut till turister har fel. Men med en sådan här kampanj lyckas de tack vare sina antagonister återigen få stora rubriker och stor spridning av sitt budskap till potentiella väljare. SDs marknadsföringsavdelning är gissningsvis väldigt nöjda.

Berätta för mig vilket annat parti som lyckas nå ut på detta sätt…
Jag håller mig skrämt för ögonen när jag ser SDs framsteg och övriga partiers upprepade misslyckanden.

(Och bara för att vara tydlig: Nej, jag sympatiserar varken med SD:s, S:s, V:s eller Mp:s värderingar.)

Man kan inte säga åt människor vad de ska tycka och tänka. Människan vill inte känna sig styrd. Människor känner sig i allmänhet som kunniga och rationella individer som förhåller sig till välgrundad kunskap om sin omvärld. Man anser sig vara kunnig nog att själv ta rationella beslut.

“Det ska inte komma några politiska och akademiska förståsigpåare och berätta hur vi ska göra, vad vi ska tycka, vad vi ska tänka”, anser man intuitivt.

För att förändra människors sätt att resonera och agera krävs därför frånvaron av känslan att någon annan försöker berätta för dig hur du bör vara, frånvaron av känslan att någon försöker tillrättavisa dig .
Därför är informella ledare viktigt.

Informella ledare är personer som individen inte ser som en ledare, utan som en förebild^[1]T ex en vän, en artist etc. Informella ledare är därför ett av de viktigaste redskapen om man är intresserad av att arbeta med attitydförändring. Genom informella ledares påverkan kan man få individen att tro att de av egen vilja och egen resonemangskraft kommit fram till en viss ståndpunkt, ge dem känslan av de tycker och tänker utifrån egna tankar och ideal^[2]Inte helt olikt marknadsföringsteori..

Informella ledare kan alltså vara av stor nytta för att skapa överbryggande social relationer mellan olika grupper, för att skapa förståelse grupper emellan, för integration.

Inom en snar framtid kommer du att vilja ha ett ankare som tatuering. Du köper armband med ankare som dekoration, halsband med ankarhänge, örhängen formade som ankare, tavlor med ankare, tapeter med ankare, porslinsankare och ankarlampor – inredningsankare.

Ankare har givetvis alltid funnits med i modet, men snart blir det stort.

Och det värsta är att du kommer att tro att ditt intresse för ankare är unikt. Du kommer att tro att du gillade ankare innan det blev trendigt.

Ska sanningen fram så förväxlar du bara ditt minne av tidigare användningen av ankare inom modet, som om det vore ett tidigare personligt intresse för ankare.

Nej, ankarna du snart kommer att vilja ha, och ankarna du minns att du alltid varit intresserad av är enbart illusioner. Du följer enbart modet omedvetet.

Om du inte redan ser ankare överallt så kommer du snart att se dem överallt.

Ankare

Mars One

Har du hört om projektet Mars One?

Jag tänker inte fördjupa mig i alla detaljer idag, då jag precis påbörjat att fördjupa mig i ämnet. Jag tänker dock snabbt slänga ur mig några tankar kring de sociala livet som uppstår på Mars. Detta är på helt hypotetisk nivå med inslag av allvarlig humor!

Kort sagt handlar Mars One om ett privat, icke-vinstdrivet projekt, som har som mål att etablera en permanent mänsklig bosättning på planeten Mars.

Tanken är att fyra personer ska landa på Mars år 2025 för att sedan bo där permanent. Sedan kommer fyra nya personer att landa på planeten vartannat år. Vartannat år ökar alltså invånarantalet med fyra personer (hur tankarna kring fortplantning ser ut är jag ännu inte insatt i).
Urvalet av personer har redan påbörjats, och träningen av personer inför uppdraget är tänkt att påbörjas år 2015.

Mars atmosfär. Foto: NASA

Sociala konsekvenser

Låt mig ta ett grovt exempel.

Har du någon gång sett en dokusåpa? Jag gissar på att de flesta svarar ja på den frågan.

I en dokusåpa försätts ett antal personer i strängt kontrollerad social situation, och ska lära sig att umgås med varandra dygnet runt. Nästan uteslutande uppstår konflikter varje gång. Samt brukar alltid någon få hemlängtan (framförallt om de placeras på en öde ö). Nu vet vi förstås att de som producerar dessa dokusåpor i de många fall väljer ut personer som ska skapa konflikt (inte alltid).  Saken är i alla fall att dessa personer enbart ska umgås under en väldigt begränsad tid. Ändå lyckas de inte samarbeta. Att samarbeta på Mars är ett livstidsprojekt.

Tänker vi oss Mars One utgår jag från att man kommer att försöka hitta personer som har vissa kunskaper som är viktiga för överlevnad på Mars, samt även har individuella karaktärsdrag som på social nivå ska fungera bra ihop. Ska fyra personer flytta till Mars tillsamman, och bo där, tätt intill varandra, i två år, innan man träffar fyra nya personer, så krävs att man på något sätt undviker stora konflikter (de kan vara livsförödande). Sedan ska dessa fyra personer, som skapat ett eget litet samhälle, med egna normer, försöka acceptera de fyra nya personerna. Och helt plötsligt ska åtta personer lyckas komma överens i två år innan fyra nya personer tillkommer.

Vad jag ser, hos helt normala människor, är att det är nästintill omöjligt att undvika dessa stora konflikter om man lever så tätt inpå varandra, om man inte har utrymme att kunna komma undan/ta en paus från varandra (vilket ser tveksamt ut i Mars One-projektet).

Ett annat sådant exempel kan vara den vanliga familjen. Hur många gånger uppstår inte bråk inom familjen bland föräldrar och syskon, och hur brukar man lösa så sådana problem. Konflikter är en oundviklig del även bland personer med väldigt starka och kärleksfulla band.

För att få ett sådan samhälle som ska etableras på Mars att fungera krävs alltså personer med väldigt små behov av sociala nätverk. Det krävs personer som inte har stora sociala behov. Jag är väldigt skeptisk till att den inledande utbildningen kan skapa sådana personlighetstyper. Snarare måste man skicka dit personer som av medfödda/genetiska skäl inte har lika stort behov av mänskliga relationer och kärlek (glöm inte bort att man även måste lämna sina nära och kära för alltid om man åker till Mars).

Utgår vi från att dessa personer är
(1) asociala på grund av genetiska/medfödda skillnader (arvsanlag) och
(2) att arvsanlagen förs vidare till deras barn (om de reproducera sig på Mars).

Då börjar en koloni av känslokalla asociala människor etablera och reproducera sig på Mars.

Vi kommer, om arvsanlagen har en stor betydelse (vilket inte är helt otänkbart), att skapa en planet fylld av känslokalla individer med en väldigt låg grad av empati. En värld full av empatilösa sociopater.

Ska vi dra denna domedagshypotes ännu längre, och samtidigt flirta med alla Star Trek-fans, kan man tänka sig att är det några utomjordingar som vill föra storskaligt krig mot Jorden, så är det dessa empatilösa marsianer, barn av människan.

Jag är alltså mycket skeptiskt till att man kan skapa en fungerande mänsklig bosättning genom att skicka fyra personer, med två års mellanrum, till Mars.

Jag tror inte att några socialt välfungerande människor väljer att flytta till Mars under dessa förutsättningar.

Läs mer

Mars One (officiell sida)

Mars One (svenska Wikipedia)

Mars One (engelska Wikipedia)

Moova, 22, kan få flytta till planeten Mars (Expressen.se)

Idag träffade jag en person från den äldre generationens läkarkår inom psykiatrin. En klok person med kunskap om både dåtid och nutid. Men nutiden är den framtida dåtiden, och nutiden innehåller en helt annan syn på vad som anses vara normalt och vad som anses vara onormalt. Vad som kommer att anses vara normalt kommer att bli en allt snävare definition.

Framtidens läkarkår

Framtidens läkarkår som fostras in i bokstavsdiagnossamhället skrämmer mig. Där kommer alltfler att få en diagnos och alltmer av människans naturliga olikheter kommer att problematiseras.

Framtidens läkarkår, som inte växt upp i ett samhälle där dessa olikheter, olikheter i utvecklingstakt, olikheter i förmåga, etc, accepterats och ses som naturliga, kommer aldrig att fråga sig, eller säga att “sådana olikheter är naturliga” eller “alla förtjänar en chans att lära sig hantera sina brister, att lära sig tekniker som komplettera bristerna”.

Framtiden läkarkår kommer att utbildas och växa upp i en värld som inte uppmuntrar att ifrågasätter bokstavsdiagnoserna. Kunskapen om den naturliga människan beteende och naturliga “oförmågor” kommer att glömmas bort av stora delar av framtidens läkarkår.
Vi kan bara stå här och se när den äldre generationens läkare sakteligen går bort och avlöses av den nya generationen.

—-
Sedan vill jag även tillägga att jag inte tror att den kloka läkaren inte helt kommer att försvinna, men de kommer att bli färre, och framförallt är det inom psykiatrin och allmänmedicin/husläkare som jag ser ett växande problem.

Jag skulle vilja göra ett tillägg till diskussionen gällande värdet av allt länkande av populära artiklar och klickande i sociala medier.

När jag följer dessa trender på Facebook handlar det framförallt bara om ett “innehållslöst länkande”, alltså att man enbart slänger upp länken för att man håller med det som står i artikeln, och det enda man bryr sig om att skriva, om man skriver något är “Bra sagt” eller “Läsvärt” etc.

Sådant länkande leder enbart till att likasinnade engagera sig genom att klicka sig vidare, gilla eller skriva något kort medhållande i kommentarerna.
Sverigedemokraterna engagerar sig i det andra Sverigedemokrater länkar till, Socialdemokrater engagerar sig i det andra Socialdemokrater länkar till, Modedraterna engagerar sig i det andra Moderater länkar till, Djurens rätt-aktivister engagerar sig i det andra Djurens rätt-aktivister länkar till etc – man når alltså enbart den målgrupp som redan håller med en.
Ibland påpekar antagonisterna motsatsen, och ibland länkar och klickar även de som inte håller med just för att kunna kommentera artikeln i motsägande syfte.
Några större åsiktsförändringar eller förskjutningar är inte märkbara.

Sedan kan mer berikande diskussioner uppstå då man länkar, samtidigt som man själv för fram en tydlig diskussion eller hållning i meddelandefältet.
Så jag skulle nog säga att allt detta länkande och klickande i sociala medier är bra för tidningarnas reklamförsäljning, men någon större inverkan har inte de virala artiklarna på allmänhetens åsikter.

Poängen jag vill framföra är väl att de virala artiklarna, de artiklar som är populära i sociala medier, och dess inverkan på allmänheten överskattas.
Trots sin popularitet har de virala artiklarna en begränsad inverkan på opinionsbildning.

Varför sker förändringar i stabila samhällen?

I den här artikeln presenterar jag en av mina hypoteser kring varför sociala och samhälleliga/strukturella förändringar sker även i stabila samhällen. Hypotesen kan nyanseras ytterligare  och exemplifieras, men denna gång nöjer jag mig att göra en enkel introduktion.

Biologiskt / Genetiskt / Psykologiskt / Neuropsykologiskt perspektiv

En av mina hypoteser kring varför stabila samhällsstrukturer förändras, även om samhället inte möter några större svårigheter såsom krig eller andra katastrofer, utgår från ett biologiskt perspektiv, eller rättare sagt, ett neuropsykologiskt perspektiv – för enkelhetens skull kan man även kalla det ett psykologiskt perspektiv (neuropsykologiskt blir det då man kopplar psykologin till kroppens fysiologiska funktioner som ibland är genetiska betingade). Kort sagt går det ut på att vi alla föds med olika genetiska förutsättningar för hur vi ser på och tolkar vår omvärld såväl fysiskt som socialt. Dessa genetiska förutsättningar påverkar hur vi ser på världen, hur vi förstår världen – alltså hur vi tolkar vår omvärld och hur vi i sin tur svarar/agerar utifrån hur vi tolkar den.

Ett exempel är att förutsättningar för att känna lycka är något som har starka band till det genetiska. Men även hur hjärnan arbetar och processar information har en genetisk kärna. Detta utesluter dock inte de sociala omständigheterna, vilka också har en påverkan på hur individens hjärna utvecklas. Jag kommer i den här artikeln inte gå djupare in på de fysiologiska och neuropsykologiska aspekterna men rekommenderar böckerna Descartes misstag: Känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan av Antonio Damasio och The Happiness Hypothesis av Jonathan Haidt som jag tror kan ge en bra grund för den som är oinsatt i ämnet.

Den avvikande aktören som ett problem

Den stora massan har ganska liknande förutsättningar för att lära sig se och tolka världen på samma sätt. Detta skapar relativt konstanta samhällsstrukturer.

Sedan finns det de personer som aldrig riktigt ser och tolkar världen på samma sätt som den stora massa. De är avvikande och kan ibland upplevas som ett problem, då det ofta kan verka som om de har svårt att anpassa sig (ett sätt att ändra på deras beteende brukar t ex vara medicinering – man väljer helt enkelt att försöka anpassa individen efter samhällets strukturer – “lugna ner dem” – t ex när det gäller sociala konstruktioner såsom ADHD-diagnoser).

Att försöka anpassa individen efter samhällsstrukturer kan i sin tur leda till en motreaktion där de avvikande individerna hävdar sin rätt i samhället och att samhället istället anpassar sig efter dem.

Detta leder till förändring när dessa individer organiserar sig och hävdar sin rättighet till att vara annorlunda.

Den avvikande aktören som en tillgång

De avvikande individerna kan dock även upplevas som en tillgång för samhället. Ofta uttrycks deras annorlunda sätt att se på världen i texter, ord och bilder. Det uttalar sig i olika frågor och ifrågasätter de samhällsstrukturer som av den stora massan upplevs som självklara. Dessa personer får ofta en stämpel av att vara intellektuella och svåra att förstå. Deras oförmåga att acceptera och anpassa sig efter samhällsstrukturerna sår i vissa fall ett frö och kan fungera som ögonöppnare för delar av den stora massan. Sådana personer hittar vi många gånger inom filosofin, samhällsvetenskapen och sociologin – de hamnar i dessa fack just för att de engagerar sig i samhällsfrågor.

Detta leder till förändring om en idé får tillräckligt många anhängare som börjar ifrågasätta den rådande samhällsstrukturen.

Sammanfattat

I båda exemplen handlar samhällsförändringen om att medborgare organiserar sig kring viljan att förändra rådande samhällsstrukturer. Kärnan i denna hypotes ligger dock i att det finns underliggande biologiska, genetiska, neuropsykologiska funktioner som gör att vissa individer har svårt att anpassa sig psykologiskt till rådande samhällsstrukturer och genom att ifrågasätta dessa strukturer skapar de förutsättningar för samhälleliga/strukturella förändringar. Kärnan är det avvikande tankemönstret.

Tillägg nr 1:
Som tillägg bör nog sägas att det inte handlar om att det finns något faktiskt problem hos den individen, utan problemet ligger i själva samhällsstrukturen.

Tillägg nr 2:
Ytterligare ett tillägg som förtydligat resonemanget kring de avvikande och de som har svårt att anpassa sig till de sociala strukturerna är de i dagens samhälle ibland tolkas som autistiska. Själv brukar jag prata om olika former av lättare autism. De är bärare av annorlunda tankemönster.
Det är ofta dessa personer som vågar uttrycka sig kritiskt eller på ett annorlunda sätt, då de inte se strukturellt betingade “felet” i att göra det. Man kan säga att de har svårt att se sig själv ur den den stora massans ögon och är därför inte rädda för att säga vad de tänker.

Tillägg nr 3:
Som ett tredje tillägg, då det framkommit att det kan uppfattas otydligt, är detta är en hypotes som utgår från det psykologiska/neuropsykologiska/genetiska perspektivet och förändringar i det stabila samhället. Detta är en hypotes av flera och utesluter inte att sociala förändringar har andra grunder såsom sociala problem, orättvisor, katastrofer, förändrade produktionsförhållande etc som också leder till samhällsförändringar.

Tillägg nr 4:
Viktigt att beakta är även att den avvikande personen inte ser sitt avvikande och sin kritik som något onormalt, utan som självklarheter och som en rationellt handling. Detta medför dock inte att personen inte förstår att massans ser denne som avvikande. Att massan ser denne som avvikande ser personen som ett strukturfel i samhället som förblindat massan.

Lästips

Damasio, Antonio R. (2006). Descartes misstag: känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan. 2. utg. Stockholm: Natur och kultur
Köp boken: Adlibris | Bokus | CDON

Haidt, Jonathan. (2006). The happiness hypothesis: finding modern truth in ancient wisdom. New York: Basic Books
Köp boken: Adlibris | Bokus | CDON

Censur. Sådant pågår hela tiden. Du ägnar dig själv åt det ibland. I dagliga livet kallas det ibland för “vita lögner”, ibland handlar det om att hålla tillbaka information för att en person i ens närhet inte ska skadas eller såras.

Det finns saker i ditt privatliv, tankar i ditt huvud, som du aldrig berättar för dina vänner. Censur.

Med jämna mellanrum uttalar du eller någon av dina vänner sig på Facebook om att de inte vill se vissa bilder, videos, länkar eller ord i sitt nyhetsflöde. Hotet och handlingen är att ta bort någon som vän på Facebook eller dölja deras inlägg. Censur.

I ett demokratisk samhälle vill man gärna censurera de som sprider odemokratiska idéer. Censur.

De som förespråkar informationsfrihet vet att i den bästa av världar tar varje människa till sig information på ett kritiskt sätt, man ifrågasätter det man läser. Så är det inte. Idag, i ett samhälle som fylls av lättillgänglig information, vetenskapliga artiklar som som både bevisar och motbevisar varandra, tankar, idéer och ideologier, hittar vi lätt artiklar och kunskap som stödjer just det vi själv tror på.

Oavsett om du är politiskt aktiv eller inte, oavsett om du anser dig tillhöra den politiska högern, vänster, mitten eller extremen , oavsett om du är religiös eller inte, oavsett om du anser dig vara en kritisk och bildad person ser du information i tidningar, sociala medier, TV etc som du helst skulle slippa se. Information som du vet är bristfällig, snedvriden och kanske till och med lögn. Information som kan sprida en felaktig bild till andra mindre kritiska personer. Du vet detta för du anser dig själv se sanningen, du ser verkligheten som den är. Du bär på en önskan och förhoppning om att informationen en dag ska sluta spridas. Det är en önskan och förhoppning om att censur kan leda till något gott. Censur.

Frågan till dig är var gränser för hur mycket censur vi kan acceptera går? Hur skiljer vi på nyttig censur och onyttig censur?

Boktips
Manjoo, Farhad (2008). True enough: learning to live in a post-fact society. Hoboken, N.J.: Wiley
Köp boken: Adlibris | Bokus | CDON