Varför sker förändringar i stabila samhällen?

I den här artikeln presenterar jag en av mina hypoteser kring varför sociala och samhälleliga/strukturella förändringar sker även i stabila samhällen. Hypotesen kan nyanseras ytterligare  och exemplifieras, men denna gång nöjer jag mig att göra en enkel introduktion.

Biologiskt / Genetiskt / Psykologiskt / Neuropsykologiskt perspektiv

En av mina hypoteser kring varför stabila samhällsstrukturer förändras, även om samhället inte möter några större svårigheter såsom krig eller andra katastrofer, utgår från ett biologiskt perspektiv, eller rättare sagt, ett neuropsykologiskt perspektiv – för enkelhetens skull kan man även kalla det ett psykologiskt perspektiv (neuropsykologiskt blir det då man kopplar psykologin till kroppens fysiologiska funktioner som ibland är genetiska betingade). Kort sagt går det ut på att vi alla föds med olika genetiska förutsättningar för hur vi ser på och tolkar vår omvärld såväl fysiskt som socialt. Dessa genetiska förutsättningar påverkar hur vi ser på världen, hur vi förstår världen – alltså hur vi tolkar vår omvärld och hur vi i sin tur svarar/agerar utifrån hur vi tolkar den.

Ett exempel är att förutsättningar för att känna lycka är något som har starka band till det genetiska. Men även hur hjärnan arbetar och processar information har en genetisk kärna. Detta utesluter dock inte de sociala omständigheterna, vilka också har en påverkan på hur individens hjärna utvecklas. Jag kommer i den här artikeln inte gå djupare in på de fysiologiska och neuropsykologiska aspekterna men rekommenderar böckerna Descartes misstag: Känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan av Antonio Damasio och The Happiness Hypothesis av Jonathan Haidt som jag tror kan ge en bra grund för den som är oinsatt i ämnet.

Den avvikande aktören som ett problem

Den stora massan har ganska liknande förutsättningar för att lära sig se och tolka världen på samma sätt. Detta skapar relativt konstanta samhällsstrukturer.

Sedan finns det de personer som aldrig riktigt ser och tolkar världen på samma sätt som den stora massa. De är avvikande och kan ibland upplevas som ett problem, då det ofta kan verka som om de har svårt att anpassa sig (ett sätt att ändra på deras beteende brukar t ex vara medicinering – man väljer helt enkelt att försöka anpassa individen efter samhällets strukturer – “lugna ner dem” – t ex när det gäller sociala konstruktioner såsom ADHD-diagnoser).

Att försöka anpassa individen efter samhällsstrukturer kan i sin tur leda till en motreaktion där de avvikande individerna hävdar sin rätt i samhället och att samhället istället anpassar sig efter dem.

Detta leder till förändring när dessa individer organiserar sig och hävdar sin rättighet till att vara annorlunda.

Den avvikande aktören som en tillgång

De avvikande individerna kan dock även upplevas som en tillgång för samhället. Ofta uttrycks deras annorlunda sätt att se på världen i texter, ord och bilder. Det uttalar sig i olika frågor och ifrågasätter de samhällsstrukturer som av den stora massan upplevs som självklara. Dessa personer får ofta en stämpel av att vara intellektuella och svåra att förstå. Deras oförmåga att acceptera och anpassa sig efter samhällsstrukturerna sår i vissa fall ett frö och kan fungera som ögonöppnare för delar av den stora massan. Sådana personer hittar vi många gånger inom filosofin, samhällsvetenskapen och sociologin – de hamnar i dessa fack just för att de engagerar sig i samhällsfrågor.

Detta leder till förändring om en idé får tillräckligt många anhängare som börjar ifrågasätta den rådande samhällsstrukturen.

Sammanfattat

I båda exemplen handlar samhällsförändringen om att medborgare organiserar sig kring viljan att förändra rådande samhällsstrukturer. Kärnan i denna hypotes ligger dock i att det finns underliggande biologiska, genetiska, neuropsykologiska funktioner som gör att vissa individer har svårt att anpassa sig psykologiskt till rådande samhällsstrukturer och genom att ifrågasätta dessa strukturer skapar de förutsättningar för samhälleliga/strukturella förändringar. Kärnan är det avvikande tankemönstret.

Tillägg nr 1:
Som tillägg bör nog sägas att det inte handlar om att det finns något faktiskt problem hos den individen, utan problemet ligger i själva samhällsstrukturen.

Tillägg nr 2:
Ytterligare ett tillägg som förtydligat resonemanget kring de avvikande och de som har svårt att anpassa sig till de sociala strukturerna är de i dagens samhälle ibland tolkas som autistiska. Själv brukar jag prata om olika former av lättare autism. De är bärare av annorlunda tankemönster.
Det är ofta dessa personer som vågar uttrycka sig kritiskt eller på ett annorlunda sätt, då de inte se strukturellt betingade “felet” i att göra det. Man kan säga att de har svårt att se sig själv ur den den stora massans ögon och är därför inte rädda för att säga vad de tänker.

Tillägg nr 3:
Som ett tredje tillägg, då det framkommit att det kan uppfattas otydligt, är detta är en hypotes som utgår från det psykologiska/neuropsykologiska/genetiska perspektivet och förändringar i det stabila samhället. Detta är en hypotes av flera och utesluter inte att sociala förändringar har andra grunder såsom sociala problem, orättvisor, katastrofer, förändrade produktionsförhållande etc som också leder till samhällsförändringar.

Tillägg nr 4:
Viktigt att beakta är även att den avvikande personen inte ser sitt avvikande och sin kritik som något onormalt, utan som självklarheter och som en rationellt handling. Detta medför dock inte att personen inte förstår att massans ser denne som avvikande. Att massan ser denne som avvikande ser personen som ett strukturfel i samhället som förblindat massan.

Lästips

Damasio, Antonio R. (2006). Descartes misstag: känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan. 2. utg. Stockholm: Natur och kultur
Köp boken: Adlibris | Bokus | CDON

Haidt, Jonathan. (2006). The happiness hypothesis: finding modern truth in ancient wisdom. New York: Basic Books
Köp boken: Adlibris | Bokus | CDON