Idag träffade jag en person från den äldre generationens läkarkår inom psykiatrin. En klok person med kunskap om både dåtid och nutid. Men nutiden är den framtida dåtiden, och nutiden innehåller en helt annan syn på vad som anses vara normalt och vad som anses vara onormalt. Vad som kommer att anses vara normalt kommer att bli en allt snävare definition.

Framtidens läkarkår

Framtidens läkarkår som fostras in i bokstavsdiagnossamhället skrämmer mig. Där kommer alltfler att få en diagnos och alltmer av människans naturliga olikheter kommer att problematiseras.

Framtidens läkarkår, som inte växt upp i ett samhälle där dessa olikheter, olikheter i utvecklingstakt, olikheter i förmåga, etc, accepterats och ses som naturliga, kommer aldrig att fråga sig, eller säga att “sådana olikheter är naturliga” eller “alla förtjänar en chans att lära sig hantera sina brister, att lära sig tekniker som komplettera bristerna”.

Framtiden läkarkår kommer att utbildas och växa upp i en värld som inte uppmuntrar att ifrågasätter bokstavsdiagnoserna. Kunskapen om den naturliga människan beteende och naturliga “oförmågor” kommer att glömmas bort av stora delar av framtidens läkarkår.
Vi kan bara stå här och se när den äldre generationens läkare sakteligen går bort och avlöses av den nya generationen.

—-
Sedan vill jag även tillägga att jag inte tror att den kloka läkaren inte helt kommer att försvinna, men de kommer att bli färre, och framförallt är det inom psykiatrin och allmänmedicin/husläkare som jag ser ett växande problem.